L.A.LARSSONS BLOGG

L.A.LARSSONS BLOGG

Sveriges tågtrafik

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON mån, februari 15, 2016 10:08:19
Jag tycker om att åka tåg, av flera skäl; miljövänligheten, city-city-transporten, bekvämligheten, titta ut-möjligheten osv. Men nu när jag åkt nästan 300 mil med thailändska tåg kan jag se några fördelar där Sverige kan bli bättre: Priset - jag betalade 174kr för min resa Stockholm-Vingåker, vilket motsvarar 730 baht och är ett pris som jag aldrig kom upp i trots att jag reste i 12 timmar med luftkonditionerad sovplats med nymanglade lakan och en skön konduktör i prydlig uniform som kommer och bäddar åt en. Service - på det här tåget kan man inte få tag på nånting varken ätbart eller drickbart. På de thailändska tåg jag åkte - oavsett tid på dygnet, så kom det vid varje stopp försäljare som (för en vettig slant) kunde förse mig som resenär med i princip allt jag kunde önska mig i mat- och dryckväg. Tydlighet - på det här tåget som jag åker nu var vagnarna felmärkta, vilket ledde till total kaos bland resenärerna och jag sitter nu någon helt annanstans än jag ska, två vagnar bort. På perrongerna i Thailand står informatörer som i princip eskorterar dig och ser till att du hamnar i rätt vagn. Framkörning - perrongväntan kan vara både ångestfyllt och riskabelt, vilket man i Thailand har löst genom att köra fram avgående tåg minst 30 minuter i förväg så resenärer i lugn och ro kan gå på, hitta sin plats och komma till rätta med alla sina pinaler. På avgångsstationer i Sverige låter man resenärerna stå så länge som möjligt på perrongen (numera modernt kallat plattformen) och frysa in i det sista. Fyra minuter före avgång rullar tåget ogenerat fram och trängsel och stresskallabalik utbryter och när tåget lämnar stationen står hälften av resenärerna fortfarande i mittgången och sorterar sina tillhörigheter i "på hatthyllan" och "bra att ha tillgängligt"...

På ett tåg i Thailand

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON mån, februari 15, 2016 10:06:03
Klockan är strax efter 23 här och jag har bara sovit 4-5 timmar de senaste två dygnen och hade sett fram emot att gå på tåget, fälla sätet och dra på mig en filt och sova tills tåget var framme i Chaiya klockan sex i morgon bitti. Men ödet ville något annat och jag hamnade i tredje klass, med 90-graders säten som man delar - som Stockholms pendeltåg såg ut på 1980-talet. Det finns ingen luftkonditionering och eftersom det är 30 grader varmt så är alla fönster på vid gavel och det blåser orkan inne i tåget. Komforten är som om de gamla spårvagnarna i Göteborg skulle köra i 100 km/tim nedför avenyyn och ljudnivån är oxå därefter, vilket accentueras av de vidöppna fönstren. Bredvid mig sitter en ung mamma, kanske 25. Hon och hennes yngsta son har båda somnat mot min axel. Hennes äldsta ligger ihopkrupen på sätet mittemot och sover. Mittenpojken ligger under sätena, på tidningspapper på golvet. De sover alla fyra, mitt i sina liv. Det finns andra liv därute, som kanske är värda en tanke, när vi står där och svär över att SJ minsann är en kvart försenade. Igen!

Om kreativitet

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON mån, februari 15, 2016 10:03:10
Jag tror att alla föds med samma mängd kreativitet. Och som Picasso sa...

Sen har vi fått talang inom olika områden; Zlatan gör fotboll till konst, andra gör ekvationer till konst och någon målar tavlor.



Inget kött, inget socker

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON mån, februari 15, 2016 10:01:48
Efter 20 dagar och tillika 20 procent av mitt projekt inget kött, inget socker i 100 dagar kan jag konstatera att det går åt ganska mycket ägg. Vidare vill jag informera om att frånvaron av kött och fisk och socker inte har någon negativ effekt och all form av "abstinens" har helt uteblivit. Det svåraste är att undvika socker som finns i nästan allting, såsom pizzadeg(!?), all majonnäs, falafel osv. Kombination köttfri & sockerfri gör att det bli väldigt svårt att äta ute och äta färdigmat eller halvfabrikat - vilket medför det positiva (och lite oväntade) att man får laga allt från grunden - igår gjorde jag falafel - kanongott! Prova du med - 100 dagar går fort!

Det är därför jag återvänder

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON tis, april 14, 2015 15:42:21

”Artemistemplet? Jo, man ville ju vara där det hände – och det var ju inte särskilt länge sedan. Och nu har forskarna räknat ut att universum består till sjuttiotvå procent av mörk energi, men de har ingen aning om vad det är för något.”

”Vad är det för något då?”

”Vad tror du?”

”Jag har ingen aning, hade jag det skulle det ju vara Nobelprisläge.”

”Ja, antagligen. Men det är många på den här planeten som vet vad det är för något, de har bara viktigare saker för sig än att berätta det de vet för andra.”

”Vad skulle det vara som är så viktigt?”

”Många sitter nog och mediterar i ett kloster någonstans, andra spelar golf, några är nog artister, om jag skulle gissa. Eremiter, sådana som bedöms som lite annorlunda, det är där du ska leta om du vill finna dem.”

”Men vad är det för något då, den mörka energin?”

”Det är universums alla själar som inte har någon kropp, det är så otroligt självklart att jag inte förstår att det inte är allmän kunskap.”

”Hur mycket kommer du ihåg?”

”Jag kommer ihåg rätt väl till strax innan Artemistemplet byggdes, ett par generationer innan. Jag var med och byggde det – det var fantastiskt, vilken byggnad.”

”Vad minns du mest?”

”Tyvärr är det väl så att jag minns det som världen minns – hade jag aldrig hört talas om något av eftervärlden kanske jag hade tyckt annorlunda. Men jag kommer väl ihåg mina eftermiddagspromenader i Babylons hängande trädgårdar, det minns jag väl – kanske på samma sätt som du minns promenaden till skolan i första klass. Jag minns Alexander den Store väldigt väl – en helt otrolig man. Det är så nära en gud en människa kan komma – en fulländad individ, fysiskt och psykiskt, men inte själsligt. Han var fantastisk, jag vet inte hur många söner jag döpt till Alexander efter honom. Visste du att han var kung av Makedonien, kung av Persien, kung av Asien och farao av Egypten samtidigt?”

”Nej, det visste jag inte.”

”Jag minns också Simon Petrus väl.”

”Det vet jag inte vem det är.”

”De flesta känner honom nog som Sankt Petrus, en av Jesus lärljungar.”

”Hävdar du att Jesus funnits på riktigt?”

”Absolut, jag har träffat honom ett par gånger – trevlig karl, mjuk, intuitiv – som en motsats till Alexander kan man säga. Han arbetade med healing och osteopatliknande behandlingar. Han var duktig och blev känd som helare i flera länder, men några ’magiska’ krafter hade han inte. Han var bara väldigt skicklig på att strömma ren kärlek som kosmisk kraft. Han kallade det ’den gudomliga kraften’ och visst var den på många sätt gudomlig – han var en fin människa som hade kärlek över till alla och han var fri från rädsla och otroligt trygg i sig själv. När han dog på korset – vilket är helt sant – så flyttade Simon Petrus till Rom där han redan var känd ’som den som Jesus heligförklarade’. Ju längre bort från en situation man befann sig, desto mer kunde en historia förvrängas och Jesus ’helande krafter’ kallades inget annat än gudomlighet i Rom, så när Petrus kom dit gjorde han det som en otroligt viktig religiös figur och han tilldelades ett nytt ämbete – det som skulle komma att bli påvetiteln.”

”Och hur kom du in i bilden?”

”Jag hade känt Petrus länge, han var några år äldre än mig och vi hade växt upp tillsammans och när han flyttade till Rom frågade han om jag ville följa med som hans assistent, en slags adjutant. Det var lärorikt och spännande att få vara i världens överlägsna huvudstad. Vi arbetade väl där ett trettiotal år innan det blev en maktkamp med den sittande kejsaren, Nero har jag för mig att det var. De bytte ju av varandra vartannat år de där karlarna, och det gick med Petrus som för Jesus – korsfästning.”

”Hur gick det för dig?”

”Jag blev också dödad, kom inte riktigt ihåg hur – det är något jag försöker förtränga – det är så fruktansvärt just innan själen lämnar kroppen.”

”Vad hände sedan?”

”Nästa gång jag minns att jag återvände till den här ganska primitiva planeten så hade Roms huvudstad förflyttats österut till Konstantinopel och riket kallades numera för det bysantinska riket, annars var det mesta som vanligt; det krigades och härjades. Jag dog i strid ungefär tjugo år gammal. Jag återvände ett par hundra år senare till Konstantinopel, men då benämndes staden Miklagård av det folk som jag då tillhörde.”

”Du måste ha varit viking.”

”Ja, så kanske det var, det är inget jag minns särskilt ingående. Nästa ’resa’ borde ha varit min tid i Granada. Det var ett utbrett ’hat’ eller vad jag ska kalla det mot hela folkslag och det hatet var riktat mot de som tillbad den relativt nya religionen islam. Det fanns inget glamouröst med korstågen – de betedde sig värre än mot djur – människor slaktades och våldtogs, fruktansvärt. Det är snart tusen år sedan, och än idag finns hatet, som egentligen är en rädsla – motsatsen till kärlek – mot muslimer och i sin tur bedriver Islamiska staten en kamp i Irak – som en gång var som vackert och fridfullt – som är väldigt lik den som korsriddarna bedrev. Historien upprepar sig, utan att människor lär sig. Det är det jag menar när jag kallar den här planeten primitiv.”

”Har du alltid levt på den här sidan av Atlanten?”

”Mestadels, men jag arbetade som stenbärare i Peru under inka Pachacuti och var med och byggde Machu Picchu – det var harmoniskt, jag har alltid gillat berg och framför allt Anderna. En människa består ju av ungefär samma atomer som vissa bergarter – kol, väte, syre, svavel, järn och jag tror att mina atomer många gånger kommit från berg – jag har alltid känt mig hemma i bergsmassiv och höglänta trakter.”

”Har du träffat några fler ’kändisar’ eller vad ska jag kalla det?”

”Ja, när jag kom tillbaka till Europa var det en helt annan stämning – vapen hade ersatts med penslar och konst och kultur stod i fokus, men kallade det för antikens pånyttfödelse.”

”Renässansen.”

”Exakt. Här träffade jag Michelangelo. Jag kände honom inte, men hade vid ett par tillfällen möjlighet att se honom arbeta – jag hade bland annat yrket kyrkovaktmästare eller liknande i Sixtinska kapellet under en period. Det jag såg – hur han behandlade färg och form – var väldigt likt det som Jesus gjorde när han helade människor. Det var som om han kanaliserade kosmisk kraft igenom sig och formade det som han önskade – det var magiskt att se honom arbeta; det var som en gudomlig kraft strömmade igenom honom. Det är sådana små detaljer som jag minns bäst och det är det som gör att jag återvänder.”

”Måste man inte återvända?”

”Nej, det finns fri vilja även i ’den mörka energin’ som dagens forskare kallar den.”

”Vad händer då? Är det inte väldigt lång tid?”

”Tid är något som är konstruerat att passa samhället. Det är som att människan har skapat tiden för att kunna stressa. Tiden är inte linjär, som många tycks tro. Se istället tiden som ett andetag eller ett hjärtslag, för att vara konkret. Tiden är snarare cirkulär, sluten. Men jag skulle hellre se det som att tiden inte finns, det är mest något som människan konstruerat för att kunna förklara världen, universum. Om vi ska komma tillbaka till Nobelpriset, så fick väl de det för upptäckten att universum expanderar allt snabbare, vilket i och för sig stämmer om man bestämmer sig för att tid finns. Hur som helst, det jag kan säga är att alla kosmologer är långt ifrån rätt svar – det är mycket enklare.”

”Vad är det som har varit värst?”

”Det är utan tvekan koncentrationslägren under andra världskriget. Det är samma känsla av kollektivt hat – frånvaro av kärlek – som jag kände för tusen år sedan och som jag känner idag. Människor kan göra vad som helst för att utplåna det de är rädda för och det enda som de kommer komma fram till är att det fortfarande är rädda – kanske ännu räddare.”

”Du ser lite stressad ut.”

”Ja, jag kom plötsligt på att det är Novellafton nere på biblioteket – det är ju trots allt skapandet, kärleken och den kreativa kraften, som gör att jag återvänder gång på gång. Så vad tror du, kommer Mohammed Omar att vinna ikväll – är de redo att ta emot mig?”

Jag gick aldrig på karnevalen

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON mån, februari 02, 2015 22:26:28

Jag skrev det här inlägget i september 2004 som en kåseriuppgift på kursen Skriva (15 hp) på Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet.

Två veckor tidigare hade jag slagit ett idiotiskt vad. Förutsatt att cigarettfördelningen i de tudelade lyxpaketet var 12/13 skulle jag kläs ut till kvinna på Notting Hill Carneval. Jag kände mig rätt självsäker med några drinkar innanför västen och de två innanmätena i cigarettpaketet, av helt olika storlekar, framför mig på bordet. Jag satt och föreställde mig hur många cigaretter det kunde tänkas vara i respektive paket, och hur dessa skulle ligga förpackade. Det mest logiska tyckte jag var tio i det ena och 15 i det andra. Så börjar hon till sist plocka upp dom där cigaretterna. Runt bordet sitter nyfikna vänner och räknar: 9, 10, 11, 12, 13. ”Va, är dom slut? Dom kan inte vara slut!” Jag kunde inte tro mina ögon. Jag slet upp det andra paketet och räknade igen. ”Tolv!? Hur kan det vara tolv?”

Så nu sitter jag snällt här i min lägenhet och får benen rakade. Passande nog har vi en granne som är filmsminkös och det skulle ju bli en barnlek för henne att göra om mig till kvinna. Skägget blev ett minne blott och ersattes med lager efter lager av krämer, färger och nyanser. Och det där med att plocka ögonbrynen är knappast något jag avundas dom som gör det på regelbunden basis. Som tur är fanns det gott om både gin och tonic i kylen – det behövdes.

När ansiktet och den kastanjefärgade peruken var på plats och jag upplevde en skräckblandad förtjusning när jag mötte mig själv i spegeln, var det dags att byta kläder. Min vadslagerska hade inte legat på latsidan och hittat ett par string-trosor i minimal design men i storlek XL. Jag kan varken säga att dom passade eller satt skönt eller ännu mindre fyllde någon funktion; klockspelet var minst sagt svårt att få på plats och hålla på plats. Därefter följde fisknätsstrumpor, där jag faktiskt hade möjlighet att välja mellan röda och svarta. Schyst. Det fick bli dom svarta. En kortare leopardmönstrad kjol i svårbeskrivligt, densitetlöst material kom på plats. Och sedan naturligtvis en rejält skumgummistoppad D-kupa och en svart u-ringad topp. Brösthåret vägrade jag låta rakas bort – någon värdighet måste en man få behålla. Så blev det. Lösnaglar applicerades och målades. Glittrande smycken fästas runt hals och arm. Tyvärr hade man inte hittat några pumps i storlek 46 så det fick bli ett par relativt diskreta tangentbordsfärgade herrloafers. Sedan bar det av.

Notting Hill Carneval räknas till den näst största carnevalen i världen, näst efter Rio. Hade jag fått en pund för varje storögd blick jag fick hade jag aldrig behövt skriva det här. En obeskrivlig känsla, som att vara ofrivillig huvudperson i någon annans värld. Folk ville prata, kramas och folk ville se mig kramas med bobbys och ta kort när detta hände. Konstaplarna var medgörliga och lät ungdomarna hållas så här i karnevaldagar. Efter en bra stunds promenad kände jag mig både utnyttjad och exponerad så vi stannade på en bar för förfriskningar. Stringtrosorna tryckte också lite extra på blåsan så jag fick gå till damrummet ganska omgående. För första gången i mitt liv kändes det på något sett legitimt att smyga in i ”tjejerna omklädningsrum”. Jag var inte ensam, men jag var en utböling. Skumma två-meters-transa sa dom stumma munnarna utan att röra sig.

Ytterligare några groggar senare var det dags för bardiskdans och eftersom jag var kvällen höjdarnummer fick jag helt enkelt finna mig i att finna mig på bardisken. Pojkar och män samlades nedanför mig för att titta in under min kjol – trodde dom verkligen att jag var kvinna?

Karnevalen fortsatte och mitt kvinnliga alterego med den. Dock så kändes det skönt när det nalkades hemgång och vi spatserade dom dussinen kvarter tillbaka hem och spontant upplevde jag att det skulle dröja ett bra tag innan det blev dags för karneval igen, även om jag gick aldrig på karnevalen – inte som mig själv i alla fall – och det är inte utan att man känner sig lite heterosexuellt osäker när det ligger två par stringtrosor, två bh:ar på golvet och man tänker att i morgon får jag skynda sig till toaletten så jag kan tvätta bort mitt utsmetade smink först!



Porsche eller bebis

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON tis, januari 20, 2015 10:57:12

Jag ville ha en Porsche, min sambo en bebis. Efter lite research kom jag fram till att en Porsche 911 skulle kosta drygt 6000 i månaden med 70 000 i kontantinsats plus ett par tusen till i försäkring. Dessutom finns det inget som heter Porsche-bidrag, vad det nu handlar om? Så det fick bli en bebis.



Diskussion om USA

ÖvrigtSkapad av L.A.LARSSON tis, januari 20, 2015 10:52:29

”USA är som esperanto.”

”Hur menar du nu?”

”Precis som USA är esperanto en konstruktion som uppfanns som något väldigt bra, ungefär som ’the founding fathers’, vilket förresten är ett av de uttryck jag irriterar mig mest på – i hela världen, tänkte när de uppfann Amerikas Förenta Stater.”

”Ja…”

”Och vem fan snackar esperanto?”

”Jag känner ingen.”

”Nej, just det. Och vet du varför?”

”Behöver jag fylla i nåt här?”

”Därför att språk, liksom länder, behöver få växa fram och bildas under århundraden, med en historia, med människor som skapar en kultur tillsammans som innehåller de värderingar och normer som behövs för att bygga upp något så stort som ett land eller ett språk och det är därför ingen pratar esperanto och det är därför USA är så in i helvete, jävla uppfuckat!”



« FöregåendeNästa »