L.A.LARSSONS BLOGG

L.A.LARSSONS BLOGG

En självgod halvmesyr av professionell omogenhet

MediaSkapad av L.A.LARSSON tis, oktober 11, 2011 11:19:37

"Du som läser Café vet att det är Sverige enda breda kvalitetsmagasin för män. Konceptet är egentligen ganska enkelt: Vi fyller tidningen med allt vi själva fascineras av och garvar åt - och vi gör det i samarbete med Sveriges främsta journalister och fotografer."

Citatet ovan kommer från Cafés chefredaktör Jens Stenberg. Ovan försöker Stenberg framställa Café som en tidning med så mycket kompetens att man kvalitetsmässigt kan täcka alla områden en man kan tänkas vara intresserad av. Från sex till bilar, mode till musik. Det kan man inte. Och att över huvud taget använda verbet ”garva” i ledaren, får en att tro att målgruppen är pojkar mellan 16 och 20 år och man vill ”Mora-Träsk-krydda” budskapen för att helt enkelt komma närmare sin publik, genom att på billigaste palla-äpplen-vis identifiera sig med den.

Det finns en anledning att tidningar som Teknikens Värld, Lektyr och Illustrerad Vetenskap finns till; dom kan med erfarenhet, kunnighet och objektivitet granska och återge sina individuella ämnen. Om Café, med samma kvalitet, skulle kunna behandla alla områden man utger sig för att göra, skulle det inte behöva finnas några andra månadsmagasin.

Vad kvalitet beträffas så skulle det i så fall kunna referera till ett glansigt omslag på ett, med svenska mått mätt, ovanligt tjockt och lyxigt magasin. Tidningen strävar kanske, föga lyckat, efter lite Wallpaper-vardagsrumsbords-värdighet. Kvalitetsbristen uppmärksammades av Woody i nr 2-01 där Hans Wiklund blandat ihop Goehte och Dante på ett mindre påläst vis. Wiklund bör dock förlåtas för misstaget eftersom det skedde under pågående intervju och således försvann i fortsatt frågeställning - om ens uppmärksammat. Anmärkningsvärt dock, är att detta kan tryckas och gå för distribution - utan att någon reagerar. Det får en att fundera på hur bred kompetensen är hos editorer, korrekturläsare och framför allt, varför Fredrik Helmertz får betalt. Inte nog med att misstaget begicks och inte upptäcktes innan offsetpressarna börjat rulla. I aprilnumret tas misstaget upp igen, i spalten där den som hittar ett fel i stil med detta, belönas med en trisslott. Här påminns alltså läsarna än en gång om blundern som, om upptäckt, nu skulle ha varit bortglömd. Det här kan ju bara tyda på att varken kund eller leverantör efterlever kvalitet eller kvalitetskrav, utan verkar endast använd tidningen som ursäkt för att döda tid.

Bristen på kvalitet, allmänbildning och omdöme fortsätter längre in i Sveriges ”enda breda kvalitetsmagasin”. På en av filmsidorna finns en mystisk historieparallell från ”Enemy at the gates”. Trots att vi befinner oss på filmsidorna står det inte ett ord om filmen som sådan, utan istället endast används en bild ur filmen som anledning för Cafés ”krigshistoriska redaktion att lista andra världskrigets mest spektakulära slag”. Listan är från 1-5. Sidans överskrift är ”Slagen som vann kriget”. Överst är inte helt oförtjänt Slaget om Stalingrad. Övriga fyra är ingenting som den normalt bildade svensken känner till. Skulle man till skillnad från Cafés redaktion göra lite research och fråga tio historievetare samt tio personer ”på gatan” vilka två slag som gjorde att ”rätt lag vann” andra världskriget, så blir svaren med största sannolikhet Slaget om Stalingrad och Slaget vid El-Alamein. Här verkar det alltså som hela den ”krigshistoriska redaktionen” som valt överskrift och innehåll till denna malplacerade historieartikel var på landet under de aktuella skolveckorna.

I musiksidorna återfinns listglädjen. Något som blivit kutym i tafatt skriven kiosklektyr (läs kvällstidningar) och även i herrmagasin av typen ”not the full monty”. Här har redaktionen listat en antal ”singelsynder”; de genom tiderna sämsta svenska singlarna. Bland gitter av före detta idrottsmän (dock ej Mats Wilander) och suttiotalspinuppor listar man Imperiets Café Cosmopolite på sjätte plats. Hur många gånger jag än läser det förstår jag inte ironin. Men när jag granskar juryns motivering till nomineringen förstår jag dock att det är allvar. ”Våra drömmar rinner genom flaskornas hals…” Vilket är öppningsraden ur Imperiets underbara visa om hopp, längtan och tro på en tryggare värld. Sågar man ens en Steven Seagal-film efter öppningsrepliken säger det mer om kritikern än om materialet. Och att inte ha sådant patriotiskt förnuft eller alldagligt omdöme att se, att det Joachim Thåström gav oss på åttiotalet var något av det starkaste sedan den tidigare omtalade Dante la terzinerna på hyllan 1321 för lit de parade, kan jag inte annat än att känna medlidande för.

För att sammanfatta det hela vill jag bara säga att det som tidningen Café försöker uträtta med diverse, för mannen intressanta ämnen, i sann EU-kommissionsanda konsoliderade: Varor, arbetskraft, kapital och tjänster ska flyta fritt över gränserna likt oerfarna spolingars journalistiskt ämnade analys, av områden allt från himmel till jord utan tillstymmelse till empiristiska grunder, kan jag enbart likna vid ett storstadsinspirerat kurbits inbakat i ett exklusivt, av designgurus sponsrat, paket.